Ludvig Åhlund

Share on Facebook

En fantastisk karriär är dessvärre till ända

17 februari, 2013

 
Det var i veckan jag insåg att det på allvar var dags att lägga av, att avsluta min elitsatsning och lämna plats till kommande juniorer med viljan att fightas minst lika hårt för att nå målet. Hur som helst har jag inte ångrat mitt beslut – än så länge. Endast framtiden kan avgöra om det blir någon comeback eller inte.
 
Jag har krigat fruktansvärt hårt för att utvecklas och bli bättre. Bitvis har jag tvingats kämpa i motvind som annars bara skådats på Högborakan efter att ha vänt längst bort på snabbdistansrundan. Men det är i motgång som de starka reser sig! Negativa trender har bekämpats och övervunnits och segrar har tagits om än ganska få. Men jag har minsann gett allt i varje situation och det är tävlingsinstinkten som tagit mig till framgång.
 
Det är med andra med ord enorm stolthet och mättnad som jag nu har bestämt mig för att lägga skridskorna på hyllan. Med största sannolikhet har HP Chihuahuas, Åsen Beer Bellies och Palmbergs avloppsservice sett sin sista skymt av Freluga Farmers lejon i tröja nummer 10. Jag tackar för min tid i FFHB och spår en ljus framtid för klubben. Det lär lossna nu när kvarvarande stjärnspelare kan fokusera på att göra mål istället för att tvingas passa till någon som ständigt skriker efter bollen.
 
Länk till min sista officiella match som vi – tro det eller ej – var nära att vinna:
OLGY-Bloggen – FFHB vs Årsunda BK
 
Med detta tunga besked kan jag nu istället börja prioritera annat, orientering till exempel. Efter att ha stått på skridskor (läs trillat på isen) hela vintern känns det på tiden att återuppta orienteringsträningen igen, det är inge vidare kul att riskera att bli kallad bambi…
 
Landslaget lämnar idag Sverige för en vecka i Antalya, Turkiet. Dessvärre finns det ingen is att tillgå – såvida jag inte lyckas övertala hotellet att sänka pooltemperaturen en aning – så jag måste nog ge mig ut i skogen ändå. Men det blir säkert kul!
 
Kanske lär jag mig systematiken med blicken i kontrollarbetet som krävs för att tjäna två sekunder vid varje skärm? Eller möjligtvis se hur seniorerna agerar på nära håll i pressade situationer på masstartsstafetträningen? Jag undrar också hur jag ligger till jämfört med världseliten? Vad är det egentligen som krävs för att bli bäst? Men det största frågetecknet inför resan måste nog ändå vara om jag lyckas passera säkerhetskontrollen i Istanbul, med tanke på den oreda jag skapade på just den flygplatsen i våras.
 
Återstår att se om frågorna får sina svar under veckan…

Just nu är det kommentarer.